februari tvåtusentretton

Bara is och bara ben, som krockar med varan, krockar med vad som verkligheten visar. Krockar med allt jag försöker säga dig. Krickar med allt som r sant. Bara ben och sommarlov, finns bara i mina drömmar. Is som bara ligger och väntar, is som aldrig tar sig loss, is som har fastnat i mina ådror, is som aldrig tycks lämna dina läppar. Tiden vi väntar på, tar tiden på vad vi orkar med. Luft som aldrig andas in, vinter kalla händer som vidrör ditt hjärta men som inte får komma till. Hur många gånger till ska man börja om. Hur många gånger till ska man orka med. Berätta samma historia om och om igen. Nya ansikten, nya tankar. Gamla vanor, gamalt liv tycks aldrig ta sig ut. Tycks aldrig bytas ut. När ser man nya vägar, när försvinner denna gråa dis, grå som ingenting, grå som någonting annat. Mina ord vill inte flyta på, min hand har slut på bra ideer. Kom med mig nu, flyg till ingenstans, bortom allting, inom nånting. Till något, mot något. Bortom horisonten, framför våren. Jag kan snart skymta mer än ett nytt liv. Det som kan växa här är ett under, det som får liv inuti dina andetag, saknar mening.

Snödränkt dimma. Yr omkring på tusen onämda oceaner. Skeppsbruten stackare, skör och med en enormt krävande hemlängtan. Sträcker sig efter någonting som gömts i förgrunden. Undrar framför allt när kommer vi fram? När når vi den dröm du så länge talat väl om? Vem är det du lagt på hyllan och vart håller mina berömda tankar hus?

blankt

som en söndag

Hur du hastigt vänder dig om. Lämnar mig här tillsammans med alla överväldigande tankar. Ensam tillsammans, med tankar och ord du precis slappt fria framför mina fötter. Jag ser ordet om sväva iväg tillsammans med min utandningsluft. Hör ordet vi snurra i mitt huvud och känner tvekan inuti ditt. Det har varit en tid som var vår, kommer den aldrig igen?
Oss som gick förbi, lämnade fina spår, lämnade ingen oberörd. Som ett hot ligger tankarna i luften. Hänger över mig. Trycker till mot mitt bröst och skapar en ångest. Famlar fram, oros moln som förgyller min nuvarande tillvaro. Vart ska jag gå nu när du denna gång gick först? Har trasslat in mina fötter i taggtråd omöjlig att ta sig ur. Gjord av törn. Jag saknar suset i björken utanför ditt, sol genom livets nakna dagar. Är det dags att gå vidare, med tårar i hjärtat?
Ta med mig till bygdens skogar, dansa med mig en sista gång. Håll min midja runt med dina musikaliska pianofingrar. Livet kittlas i mig. Du gör mig helt galen, så förälskad i dig.

Unga kroppar som dras till varan. Skört skelett. Mina händer passar intill dina. Förvirrar du dig omkring utan slut. Hud med samma färg som din skugga. Är jag ämnad att vara med dig. Nära nog. Aldrig avslöjad. Fingerspetsar leker mot varan. Sol smeker oss till ro. Vi följer floden längs med, tills den rinner utan vatten. Tills vi rinner ut. I sanden. Lådvin, trasiga tapeter rivna itu. Jag följer dig till det du kallar livet. Vi hoppar på redan avgågna tåg. Dansar i otakt till musik vi lärt oss avsky. Vi vänder världen upp och ner. tar förgivet att här finns vår frihet så stark. Det ryker utanför porten som leder till din vän. Rök som smakar salt och gameldags vanilj. Luten är sträv.
Det går inte att fullfölja dina spår fram till dörren hem. Jag ar efter dig i små grå cirklar.

Lägg allt värdefullt i våra händer, önska dig vad du vill. Det du kan få av mig kommer att för alltid lysa upp din ensliga låtsas värld. Bara en liten aning. Runt omkring finns skyltdockor och massor av plast. Håller upp en slags fasad. Imiterar någon slags verklighet. Men overkligare än så blir det inte. Lägg inte mer värdering i sådant som äter upp dig långsamt inuti.

Om du sätter dig in i min historia, skulle du det våga? säg mig skulle du kunna vandra tusen mil i mina skor? Allt göms, allt i hemlighet. När kan man börja om, när får det vara bra. Glasskivor fastnar i handflatorna, klistras fast mellan hjärtesorg och handsvett. Drar sig undan och funderar vad jag egentligen är bra på. Gräver djupr inom mig men borde sluta med det. Blir bara värre, kaosar inuti. Är i ständig konflikt med mig själv. Vart är man på väg.

Isiga vinter vindar tränger in innanför skinnet. De flesta drar sig för att gå ut. Men inte jag. Det där fantastiskt fina vintervädret hänger i luften. Önskar att snön kunde ta och falla ner nu. Vill gå vilse i dess yrande flingor. Vill sparka av mig skorna och springa allt vad jag orkar, så långt jag bara kan. Men mina ben kan inte längre bära, min kropp är inte längre så svindlande lätt. Det stör mig men jag vill inte den vägen mer vandra.

Famlar runt vilsen och övergiven, i en skog utan bokar. Ramlar upprepade gånger. Sätter mig ner, försöker ta på tillvaron. Mår illa och huvudet snurrar. Alla tankar får mig att känna mig både tom och tankspridd på en och samma gång. Tankarna maler på utan hänsyn till hur jag egentligen mår. Ensam. Som i November. Ser tusen svalor lämna skogsbrynet men allt är stumt. Hör inte dess vilda vingar slå. Drömmer om fjärilsvingar, fyllda med färg. Allt bortom denna gråa massa. Men i denna verklighet har vackra fjärilsvingar frusit fast på våra frostskadade fönster.
Tomma spår, söker nya. Som löven faller jag om hösten, fast isär. Överallt.

fånga mig

Finns dom här orden ens på riktigt. Existerar dom ens inuti mitt huvud. Kan inte ta på dem. Eller ens förmedla ut den känsla som blir. Strövar genom en solnedgångs dränkt park i en nyutslagen vårvärld. Om allt vore annorlunda, om allt inte var såhär. Som det är. Tänk om kärlek växte på varje träd. Skulle fylla mig med det varje ny sekund. Om jag skulle hoppa, hoppar du med mig då? eller står du längst ner och tar emot mitt fall? Är jag värd att åter igen bli räddad?

sol

Som i ett nyfött regn, som i ett saknat solsken. Vart är det du håller hus, vart finner du din ro. När du talar till mig blommar sällsynta hyasinter ut. Som ett för längesedan fallet åskregn. Faller tungt ner och landar mjukt. Var med mig nu. Väck mig till liv igen.
Träd som susar förbi i en väldans fart, påminner mig om resor vi aldrig gjorde. Tåg till evigheten, tåg till ingentingheten. Tåg till avigheten.

Känslan av din hand i min. Håller kvar min tanke där medans jag andas ut. Jag ska snart gå, men kan inte sluta skaka. Regnet slutar aldrig riktigt att falla handlöst ner. Livet slutar aldrig att ständigt förvåna mig. Du har bytt stil, jag röker inte mer. Det där var nog en lögn. Jag jagar det som kallas himlen men vacklar runt som ett spöke iklädd trasiga lakan. I underjorden hålls inga fler kaffekalas, inga fler kaninen i kavaj. Jag ber dig fånga in mig i ett skirat nät. Alla dessa träd försöker rycka upp mig från där jag står. Sliter bort de få rötter som jag har kvar. Hittar du ut ur denna dimma med livet i behåll. Natten sväljer mig helt och hållet, stjärnor som lyser med sin frånvaro. Den där mörkblå fasad jag ger min in i finns den hos dig? Resan dit är lång. På min disk sitter dina fingeravtryck. Vem uppfann den här märkliga känslan? Känslan av att vandra stilla på bomull. Ingenting känns samtidigt som allt slår emot mig. Känslor jag inte tycker om, dyker upp när tanken på dig blir ohållbar. Jag blöder ifrån mitt hjärta, där längst in har jag ristat in ditt namn. Där längst in vill jag finna ro, vill jag finna dig..

Det gör ont

Det gör så jävla ont. Just nu bränner tårarna längs med mina kinder. Tårar som påminner mig om vilken verklighet jag lever i. Jag tänker ständigt på dig. Hur livet är det enda vi har. Hur länge ska du orka leva som du lär, hur länge ska jag behöva stå ut med det här.
Jag saknar dig ständigt. Jag saknar hur vi ena stunden håller så hårt om varandra, rädda att tappa greppet. Hur vi älskar som om det aldrig fanns en morgondag. Hur vi delar samma bädd och drömmer oss bort. Bortom det som väntar oss när vi vänder oss om och kommer hem.
Jag vilar mitt tunga huvud i ditt knä. Dina ögon glimmar finare än världens alla stjärnor. Härifrån är allting vackert. Härifrån ser jag dig med en längtans blick, jag saknar hur du brukar snurra mitt hår runt ditt finger, samtidigt som du sjunker in i mina ömmande ögon. Jag saknar dig.
Förstår du det.
Jag har slut på tårar nu. De försvann någonstans på vägen hit.
Regnet smattrar mot min ruta, hösten är här och förbi. Våren tittar bak knuten men mitt hjärta har kört fast inuti en isande snöstorm. Denna vinter verkar hålla i sig.

Det står skrivet i stjärnorna

Jag kurar ihop mig till det minsta som någonsin finns. Kedjeröker tills syret tagit slut. Finner som vanligt inga ord. Drömmer och längtar efter den långa vintern. Att få känna den kylande smärta längs med ryggraden. Saknar det. Saknar det så in i helvete. Tunn. Bräcklig. Skör.
Sen tänker jag på dig, önskar mig vidare till din nivå. Krama din hand tills den slutar att andas. Kramar om dig i tankarna tills jag kommer långt ifrån det här.

Det händer mystiska saker runtomkring. Inom, utom, känslor. Känner mig ganska hel med honom. Inte så konstig, mer bra. Känns naturligt. Att ligga på hans arm och andas, höra honom. Andetag efter andetag. Honom. Jag. Vi andas andetag, takt och i otakt. Med dig vill jag aldrig gå hem utan. Med dig känns det rätt. Vill bara vara all min tid med dig. Dela din tid till vår. Det känns ljust med dig i mitt liv.

Farmor

Du har det bättre där du är nu lilla vän. Dansar på rosa moln tillsammans med alla dina vänner. Delar svalkande läskedrycker med de du tycker om. Sjunger i fina toner den sång du så länge minns. Pratar med de andra om hur det var förut. Har en härlig stund med dina bortsprungna syskon. Ni dricker te i blommiga koppar och äter hembakta favoriter. Flädersaften regnar över er, förändras till andra droppar nere hos oss. När vi skådar ut över atlanten förväntar vi oss att få se en skymt av er. Solnedgång som vi tror ni målat av, kärlek som ni orsakat faller alltid på rätt plats här. Du får vara med de andra nu, som vi ägnat halva livet åt att sakna. Du får vara i dess famn nu min vän, skratta igen och berätta om allt fint som hänt dig här på jorden under din tid hos oss. Vi vet att det är fint där ni är nu, det måste ta en evighet för oss att ens förstå. Sorg som vi behandlar tungt inom oss, vi byter ut det till kittlande leenden och bara vet, att ni har det fint. Hälsa himlen att den ska ta hand om er åt mig. Be den vara mins lika vänlig mot din trogna älskade livskamrat. Vila i frid fina farmor, fina Erna <3

Efter några års uppehåll börjar jag nu blogga igen. I stjärnorna på himlen får du följa mig och mitt skrivande, samt bilder.. Enjoy <3

storm

Vinden river tag i träden, sliter och drar. Regnet har slutat att bara falla ner, istället slår det med ilska vid allt det rör vid. Det är som om det är något det försöker säga, tala om, visa med ilska. Jag förstår inte, kan inte tolka, vill inte försöka förstå. Min mage kurrar och jag tänker på orden i den låt som spelas. Den har förknippats med denna känslan, dessa tankar, denna hunger. Jag försöker tala om för mig själv att jag måste gå en annan väg. Det känns så mörkt, sluta ta tag med dina smutsiga klor. Ljusen bildar skuggor i rummet, jag vill få dem att se vänliga ut men mitt inre skapar kaos kring det jag ser. Oro, monster, elakhet, kalla kårar. Jag blir så ledsen varför känner jag såhär.

Jag kan inte tala. Har förlorat förmågan att ens tänka. Kan inte tänka fritt utan att du klampar rätt på. Jag kan inte placera orden, de försvinner på min tunga. Jag kan inte komunisera med dig ditt odjur. Vi talar inte samma språk. Du begär för mycket av mig. Jag orkar inte längre klamra mig fast. Du stinker lögn, jag vill inte längre ha dig vid min sida. Men jag älskar dig för mycket för att kunna släppa taget. Du vandrar runt i mitt system. Du har förgiftat mitt blod, i mina ådror rinner inte längre det som är jag. Jag börjar undra om jag verkligen är någon längre, ska jag leva såhär. I din missär. När jag drar upp persiennerna och blickar ut över vår värld ser jag bara gråa moln och en trasig bit. Som brukade sitta fast hos oss. Vi faller isär, vi faller åt olika håll. Jag klarar inte det här. Jag gräver djupt djupt inom oss, i dig men finner ingenting. Vart är all magi. Vart har lusten tagit vägen. Mitt hjärta slår så hårt att jag kan känna det. Ditt hjärta kan sluta slå nu. Det kan försvinna, dö ut. I mitt rinner inte längre blod, där finns inte heller något syre. I mitt hjärta är det taggigt. Omkring det är det svart, så svart.
Vad begär du av mig.

Jag står och skådar det vackra, så vilt det är idag. Stormigt som inuti mitt hjärta. Jag tar ett steg närmre så jag kan känna dess skarpa konturer under mina fötter. Jag känner igen den här känslan, måste trippa på tå, vara på min vakt. Hålla huvudet högt, inte titta ner. Aj, det är så vasst, så vasst som inuti din egoistiska själ. När det blåser till, när jag känner hur jag nästan dras med, det är då jag känner det. Jag känner hur nära det är, hur lätt det är, att bli fri. Fri från dig din jävla best. Du är inget annat än osund för mig, du är inget annat än elände och du göt mig osäker och jag känner mig inte trygg med dig i min närhet. Jag vill att det ska vara du som står här i mitt ställe, då skulle jag smyga upp bakom dig och putta dig hårt och du skulle falla handlöst och slås sönder mot klippkanten. Men när jag öppnar ögonen med ett ryck så inser jag att du för alltid kommer bo hos mig långt långt inne. Du kommer aldrig ge dig av, jag får lära mig det. Jag måste lära mig ta god hand om dig.