Famlar runt vilsen och övergiven, i en skog utan bokar. Ramlar upprepade gånger. Sätter mig ner, försöker ta på tillvaron. Mår illa och huvudet snurrar. Alla tankar får mig att känna mig både tom och tankspridd på en och samma gång. Tankarna maler på utan hänsyn till hur jag egentligen mår. Ensam. Som i November. Ser tusen svalor lämna skogsbrynet men allt är stumt. Hör inte dess vilda vingar slå. Drömmer om fjärilsvingar, fyllda med färg. Allt bortom denna gråa massa. Men i denna verklighet har vackra fjärilsvingar frusit fast på våra frostskadade fönster.
Tomma spår, söker nya. Som löven faller jag om hösten, fast isär. Överallt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar