Efter några års uppehåll börjar jag nu blogga igen. I stjärnorna på himlen får du följa mig och mitt skrivande, samt bilder.. Enjoy <3

storm

Vinden river tag i träden, sliter och drar. Regnet har slutat att bara falla ner, istället slår det med ilska vid allt det rör vid. Det är som om det är något det försöker säga, tala om, visa med ilska. Jag förstår inte, kan inte tolka, vill inte försöka förstå. Min mage kurrar och jag tänker på orden i den låt som spelas. Den har förknippats med denna känslan, dessa tankar, denna hunger. Jag försöker tala om för mig själv att jag måste gå en annan väg. Det känns så mörkt, sluta ta tag med dina smutsiga klor. Ljusen bildar skuggor i rummet, jag vill få dem att se vänliga ut men mitt inre skapar kaos kring det jag ser. Oro, monster, elakhet, kalla kårar. Jag blir så ledsen varför känner jag såhär.

Jag kan inte tala. Har förlorat förmågan att ens tänka. Kan inte tänka fritt utan att du klampar rätt på. Jag kan inte placera orden, de försvinner på min tunga. Jag kan inte komunisera med dig ditt odjur. Vi talar inte samma språk. Du begär för mycket av mig. Jag orkar inte längre klamra mig fast. Du stinker lögn, jag vill inte längre ha dig vid min sida. Men jag älskar dig för mycket för att kunna släppa taget. Du vandrar runt i mitt system. Du har förgiftat mitt blod, i mina ådror rinner inte längre det som är jag. Jag börjar undra om jag verkligen är någon längre, ska jag leva såhär. I din missär. När jag drar upp persiennerna och blickar ut över vår värld ser jag bara gråa moln och en trasig bit. Som brukade sitta fast hos oss. Vi faller isär, vi faller åt olika håll. Jag klarar inte det här. Jag gräver djupt djupt inom oss, i dig men finner ingenting. Vart är all magi. Vart har lusten tagit vägen. Mitt hjärta slår så hårt att jag kan känna det. Ditt hjärta kan sluta slå nu. Det kan försvinna, dö ut. I mitt rinner inte längre blod, där finns inte heller något syre. I mitt hjärta är det taggigt. Omkring det är det svart, så svart.
Vad begär du av mig.

Jag står och skådar det vackra, så vilt det är idag. Stormigt som inuti mitt hjärta. Jag tar ett steg närmre så jag kan känna dess skarpa konturer under mina fötter. Jag känner igen den här känslan, måste trippa på tå, vara på min vakt. Hålla huvudet högt, inte titta ner. Aj, det är så vasst, så vasst som inuti din egoistiska själ. När det blåser till, när jag känner hur jag nästan dras med, det är då jag känner det. Jag känner hur nära det är, hur lätt det är, att bli fri. Fri från dig din jävla best. Du är inget annat än osund för mig, du är inget annat än elände och du göt mig osäker och jag känner mig inte trygg med dig i min närhet. Jag vill att det ska vara du som står här i mitt ställe, då skulle jag smyga upp bakom dig och putta dig hårt och du skulle falla handlöst och slås sönder mot klippkanten. Men när jag öppnar ögonen med ett ryck så inser jag att du för alltid kommer bo hos mig långt långt inne. Du kommer aldrig ge dig av, jag får lära mig det. Jag måste lära mig ta god hand om dig.