stjärnorna på himlen

Jag önskar jag kunde klättra i träd igen. Hänga upp och ner och berätta hemligheter tillsammans med dig min vän. Var alldeles för längesen vi skrattade. Saknar de gånger vi hängde nere vid sjön. Pratade om livet och om allt vi funderade på. Den sommar som blev höst, blev kall, blev tyst. Saknar dina varma kramar och våra knasiga påhitt. Saknar bus om nätterna, promenader i sommarens varma famn. Saknar att känna nytt grönt gräs under bara fötter. Saknar dagarna i ditt sommarhus och filmkvällarna hos mig. Vi drack aldrig vin, vi hade kul ändå. Vi strejkade mot världen och ville vara egna. Vi skulle alltid vara med varan. Men den sommar som blev höst, blev kall, blev tyst. Livet blev inte som förut. Vi hördes aldrig av. Vi sågs inte mer. Jag famlade i mörkret och du visste inte var. Du levde vidare medans jag försvann i det grå. Jag förstår dina oroliga tankar men kunde inte se dem då. Jag hör din omtanke men inte den förstår. Jag har blivit blind inför allt som är fint. Har blivit döv inför allt som är bra. Jag gick in i en värld fylld av svärta. Gråa moln och mörka rum. Medans du försökte förstå dig på mig, krympte jag allt mindre, medans du försökte få ut mig och inse att världen är vacker, isolerade jag mig allt mer. Världen kändes farlig, trist och ointressant. Sängen blev min fristad där jag kunde drömma mig bort, låtsas som att verkligheten utanför inte fanns. Jag såg ingen framtid, inget hopp. Ljuset man ska se var bortom horisonten. Jag vågade inte titta ut, möttes av ledsna träd, såg på mig med avsky. Kråkor som skrattade åt min åsyn. Regnet bildade ledsna clowner på mitt köksfönster och jag kunde aldrig mer förstå hur världen utanför egentligen ser ut.
När jag kände mina revben varje gång jag rörde på mig kunde jag ändå inte förstå. När jag inte längre visste vem jag var brast allting. Hud som var genomskinlig. Ben som sköra var. Kunde inte längre bära mig. Kunde inte ens springa ifrån. Då, men persiennerna nere för tredje månaden i rad insåg jag allt. Att det inte längre fanns någon mening. Inget ljus, inget hopp, inget liv värt att leva. Varför, så många varför.
När jag såg döden i vitögat insåg jag vad jag var tvungen att göra. Få mig att vilja leva igen.

Tusen år efteråt, nu när jag åter håller dig i hand. Gungar vi på livets vågor, pratar som aldrig förr. Du har alltid varit mig nära och aldrig lämnat mig ensam. Det är det sjuka i mig som envist, motsägelsefullt lämnat dig. Jag lovar dig att aldrig lämna dig, jag finns här för dig, som du gjort för mig. Så låt oss se på framtiden som ljus. Du och jag med tusen nya öventyr som tåligt väntar på oss.