stjärnorna på himlen

Känslan av din hand i min. Håller kvar min tanke där medans jag andas ut. Jag ska snart gå, men kan inte sluta skaka. Regnet slutar aldrig riktigt att falla handlöst ner. Livet slutar aldrig att ständigt förvåna mig. Du har bytt stil, jag röker inte mer. Det där var nog en lögn. Jag jagar det som kallas himlen men vacklar runt som ett spöke iklädd trasiga lakan. I underjorden hålls inga fler kaffekalas, inga fler kaninen i kavaj. Jag ber dig fånga in mig i ett skirat nät. Alla dessa träd försöker rycka upp mig från där jag står. Sliter bort de få rötter som jag har kvar. Hittar du ut ur denna dimma med livet i behåll. Natten sväljer mig helt och hållet, stjärnor som lyser med sin frånvaro. Den där mörkblå fasad jag ger min in i finns den hos dig? Resan dit är lång. På min disk sitter dina fingeravtryck. Vem uppfann den här märkliga känslan? Känslan av att vandra stilla på bomull. Ingenting känns samtidigt som allt slår emot mig. Känslor jag inte tycker om, dyker upp när tanken på dig blir ohållbar. Jag blöder ifrån mitt hjärta, där längst in har jag ristat in ditt namn. Där längst in vill jag finna ro, vill jag finna dig..