Jag önskar jag kunde klättra i träd igen. Hänga upp och ner och berätta hemligheter tillsammans med dig min vän. Var alldeles för längesen vi skrattade. Saknar de gånger vi hängde nere vid sjön. Pratade om livet och om allt vi funderade på. Den sommar som blev höst, blev kall, blev tyst. Saknar dina varma kramar och våra knasiga påhitt. Saknar bus om nätterna, promenader i sommarens varma famn. Saknar att känna nytt grönt gräs under bara fötter. Saknar dagarna i ditt sommarhus och filmkvällarna hos mig. Vi drack aldrig vin, vi hade kul ändå. Vi strejkade mot världen och ville vara egna. Vi skulle alltid vara med varan. Men den sommar som blev höst, blev kall, blev tyst. Livet blev inte som förut. Vi hördes aldrig av. Vi sågs inte mer. Jag famlade i mörkret och du visste inte var. Du levde vidare medans jag försvann i det grå. Jag förstår dina oroliga tankar men kunde inte se dem då. Jag hör din omtanke men inte den förstår. Jag har blivit blind inför allt som är fint. Har blivit döv inför allt som är bra. Jag gick in i en värld fylld av svärta. Gråa moln och mörka rum. Medans du försökte förstå dig på mig, krympte jag allt mindre, medans du försökte få ut mig och inse att världen är vacker, isolerade jag mig allt mer. Världen kändes farlig, trist och ointressant. Sängen blev min fristad där jag kunde drömma mig bort, låtsas som att verkligheten utanför inte fanns. Jag såg ingen framtid, inget hopp. Ljuset man ska se var bortom horisonten. Jag vågade inte titta ut, möttes av ledsna träd, såg på mig med avsky. Kråkor som skrattade åt min åsyn. Regnet bildade ledsna clowner på mitt köksfönster och jag kunde aldrig mer förstå hur världen utanför egentligen ser ut.
När jag kände mina revben varje gång jag rörde på mig kunde jag ändå inte förstå. När jag inte längre visste vem jag var brast allting. Hud som var genomskinlig. Ben som sköra var. Kunde inte längre bära mig. Kunde inte ens springa ifrån. Då, men persiennerna nere för tredje månaden i rad insåg jag allt. Att det inte längre fanns någon mening. Inget ljus, inget hopp, inget liv värt att leva. Varför, så många varför.
När jag såg döden i vitögat insåg jag vad jag var tvungen att göra. Få mig att vilja leva igen.

Tusen år efteråt, nu när jag åter håller dig i hand. Gungar vi på livets vågor, pratar som aldrig förr. Du har alltid varit mig nära och aldrig lämnat mig ensam. Det är det sjuka i mig som envist, motsägelsefullt lämnat dig. Jag lovar dig att aldrig lämna dig, jag finns här för dig, som du gjort för mig. Så låt oss se på framtiden som ljus. Du och jag med tusen nya öventyr som tåligt väntar på oss.

du

Du får mig att vilja skriva långa rader. Om allt som är vackert. dina ord får mog att vilja fortsätta. Du övertalar mitt inre att komma till ro. Varje minut som du andas, andas jag med dig. Jag tycker om ditt språk och hur du talar. Allt det jag har tänkt är inte längre sant. Allt som jag är har blivit det jag var. Allt som jag var vill jag inte längre minnas. Allt som var då får gärna utplånas. Du gör någonting med mitt sätt att vara. Jag får tankar som jag aldrig nånsin trodde fanns, du får mig att fundera på om det är det här som just är. Jag vågar numera drömma om annat än det här. Mitt inre har åter börjat tänka i färg. Det som var grått har sakta bytts ut. Det som var svart har förvandlats till det som är vackert, till det som är osagt, till det som är du.

text ocskå 2013

Är på väg bort och känner mig otillräcklig. Räcker inte till, räcker inte fram. Sträcker fram handen men hittar inget grepp. Fara. Fastnar i dina böner. Fastnar i dina knän. Du omfamnar mig men jag vill att du ska stöta bort. Går balansgång men får övervikt och ramlar av. Söker efter fristad. Förlåtelse. Vart har du hamnat. Världen gör mig vilsen, världen gör mig rädd och jag är bekymrad över hur min förståelse för den har tynat bort. Din värld gör mig trygg. Vill bli vaggad till söms i dina vassa armar.

text från förr

Jag vill skriva massor men mina tankar hoppar mellan varandra så snabbt. Jag vill ge upp men mitt hjärta vill fortsätta att slå. Jag vet att det inte är nån utväg att försvinna från bekymret mrn jag vill inte fortsätta så här, vill inte vara här just nu. Varför hatar jag mig själv, varför kan jag inte älska och tillåta nån älska tillbaka. Varför hatar jag alla som ens försöker. Jag undrar hur det är att drömma om annat än det här, vara utan din dominans. Hur är det att vara fri från din röst. Funderar på vad som finns på andra sidan det här. Varför får det inte nog, varför kan det inte bara lägga ner. Tänker på om det finns en utväg, ett annat liv än det som finns just nu inuti mig. Jag vet att det finns något att kämpa för, att hoppas på. Utöver det här.
Är livet verkligen så här tråkigt, känner mig yr. När ska jag bli glad, när ska tankarna försvinna. Hur ska jag själv få bort dem. Allt står still, kommer ingenstans.
Jag är så trött att jag inte ens orkar andas. Det känns som om det inte går. Som om jag glömt bort hur man gör. Jag kämpar för att andas ut för när jag andas in stannar det där. Det är för tungt och jag vet inte om jag klarar av det. Jag känner hjärtat slå så hårt, bultar ända ut i öronen. Jag vill få det att sluta eller åtminstonde inte slå så hårt. Letar efter luft, känns som om det helt försvunnit ifrån jordens yta. När jag reser mig för att gå blir allting bara svart.

text från 2012

När jag snart är där, stannar du till precis brevid mig. Jag väljer att hålla din hand. Som en bädd av fjäderlätta stenar. Du håller kvar. Stirrar ut i förgrunden. Funderar på vad som kommer här näst. Jag saknar lukten av billigt kaffe och en sol som väcker mina ögon. Hur långt bort måste du gå för att tro att jag är borta? som känslan av torra kvistar, sticker ut som kalla hårda revben ur mitt bröst. Under snön växer våra känslor fram, kanske där kan jag höra dig. Kanske då förstår du att det är mig du ska bry dig om. Som gula fält jag önskar fanns i Januaris gråa stad, i en dröm någon annan stans. Har jag varit där förut. Jag vill sluta gnugga smuts i dina sår, jag vill ódla jordgubbar i dina begär. Hur många gånger som förut, ska vi vandra en tom saga ut. Som förtvivlade svalor som inte hittar hem. Som tomma ödehus jag inte hittar ur. Det kommer en piskande, isande vind jag inte orkar stå emot.

Dagarna kommer dagarna går, Jag vill tyna bort nu, känner mig som en fjäril instängd i en glasburk, fast mindre fin, mer som en spyfluga. Känner mig instängd, i mig själv. Får inte nån luft. Kan inte röra mig. Du finns där alltid alltid. Jag fokuserar enbart på dig och åter dig, hur mycket jag än slutar tänka på dig, slutar jag ändå aldrig att tänka på dig. Du hoppar fram ur mörka vrår, du springer alltid ifatt, flåsar mig i örat. Du tar inte hänsyn till om jag försöker, försöker bli av med dig. Jag börjar inse att det inte går, har slutat springa vidare, slutat försöka avbryta dig, slutat försöka bli av med dig på alla sätt. Kom ta min hand nu istället för att skrika mig rakt i ansiktet. Sluta försöka fånga in mig, du lyckas alltid ändå och det vet jag. Därför ger jag mig. Du kan ta mig nu, jag är din. ska sluta sparka emot, sluta vända dig ryggen och sluta sluta sluta... mitt hjärta kan inte samarbeta med din själ. Men jag ska prata allvar med det och be det ge med sig. För det är inte lönt mer, vill inget mer. Du vet bäst, du vinner. Du har rätt, fast mitt hjärta säger att du har så fel. Har ingen kraft. Orkar inte höra på era fighter, era bråk, om mig mer. Jag låter min vilja glida ur mina händer. Låter den falla handlöst ner i dina, kalla, smutsiga och beniga. Släpp inte taget om mig då. Om jag väljer dig. Du som är du, du som är jag, du som är vi och jag och en och samma. Jag låter dig ta hand om mig nu, låter dig ta över. Du vet vad du ska göra, men jag tycker inte om det, jag litar på dig nu. För vad ska man göra. Orkar inte mer.

Vi vänder blad nu. De hundra sakerna inom mig säger inte längre elakheter men de få som är kvar gör att livet fortfarande stapplar fram. Man ska inte tänka mer, på sånt. Inte grubbla mer. Jag saknar fräknar och saker som blänker i solen. Saknar lyckorus, hålla min vän i hand. Vara ute i sommarkvällens gåta. Leva, skratta. Jag vill vara lycklig igen, vill känna bara för en stund, hur hela kroppen fylls med gjädje och värme. Vart har den känslan tagit vägen.
Utanför skiftar träden äntligen. Men nu i olika grönt. Ser solen där jag sitter, göms ibland mellan grenarna. Vinden är sval, solen värmer skönt. Ser människor som möter varandra. Som ska överallt. Drömmer om annat under tak över körsbärsblommande grenar. Det är när människorna växer runt omkring oss, som vi vill plantera blommor i någons hår. Fånga fjärilar och plocka violer. Tänka på så lite som möjligt.

Tid som sakta kryper fram. Tid som sakta flyger förbi. Tungt om natten, svårt att få luft. Finner ingen ro. Utanför lyser stjärnorna upp en slags falsk fasad. Vart att vända. Vart att lyda. Vart ska jag se, det snurrar inuti. Leta inte, där är kaos. Ser ut som mögel och orenhet. Trassligt spindelnät, trasslats sönder. In i vartanat. Jag ser en underförstådd dimention. Som liksom ekar. Ena stunden ingenting, tomhet. Andra skiftar i färger. Lyckorus. Ingen utväg. Ser ingen mening. Finns bara en sak att säga. Finns inte mer att se här. Försök aldrig att överrösta mig i detta tillstånd, eller är det precis vad du ska göra. Vi lägger oss ner på en kall trottoar, låtsas om sommaren. Finner meningen med livet. Solen gick ner för längesen. Tycker om att höra dig berätta, om dina resor genom livet. Du försöker öppna nya fönster, men jag ber dig låta bli.

Varför ska jag hålla mig kvar. Hur länge kan man fortsätta att andas, när hjärtat bara vill sluta slå. Varför ska jag utsätta mig för otrygghet. Vad ska jag fylla i min ångest istället för det här. Hur ska jag komma på benen igen. Hur ska jag hitta kraft. Vart ska jag sluta leta, var ska jag börja sluta. Jag vill höra dina sköra viskningar. Vågar jag hålla om din hand, jag är rädd att vi aldrig mer kommer att hitta oss tillsammans. Vi får undvika att falla ner för stupet. Som en storm som river i mig, drar upp en massa gamla sår. Får dem att kännas igen. Svider inuti. Försöker nynna det vilda till ro. Utan mening. Ilska är allt jag får tillbaka. Svep dig runt mig med dina sköra fjärilsvingar. Håll kvar mig. Låt mig inte tappa greppet, låt mig inte falla ur. Jag hör en röst långt bortom. Viskar mitt namn, så där vackert. Vill få med mig, jag kan öra hur det diskuterar med mitt andra jag, om att få henne över på din sida. Jag synar alla dina dumma knep. Du kan inte ge dig på mig, du kan aldrig se igenom mig. Vart tog kärleken vägen, vart sprang du med den?
Jag är så ensam ikväll igen. Inte ens månen vill komma ner och lyssna. Fåglarna flyger inte längre utanför mitt fönster. Hittat andra vägar, letat sig ut. Borde dra mig i kragen. Ta mig ut jag också, lukta lite på våren. Men den gör mig trött och får mig att vilja sova. Sväva på rosa moln, somna bland stjärnorna. Lyssna till det som vi aldrig trodde fanns. Du tittar rakt på mig men ser inte hur jag verkligen mår. Du pekar och ber mig se hur vacker himlen är idag. Jag är förtvivlad för jag kan inte se ljuset, kan inte se det fina, inte det fina med det eller med dig eller med någonting över huvudtaget. Jag vet inte vad du fantiserar om eller hur dina drömmar ser ut. Förklara för mig vad som spelar någon roll, i världen som jag inte förstår mig på, i världen som är så upp och ner. Av vilken anledning är det jag som ska lita på dig. Kom luta dig över kanten, känn på min lilla värld. Vem vaktar den nu? Vem bestämmer hur den ska se ut, vem talar om för alla att det är så här det faktiskt är. Jag vet inte vem de andra är men dig vill jag alltid lita på. Sluta aldrig att tro på mig. Trots allt mörker vill jag göra underverk. Le åt mig, tro på mig. För det finns det annars ingen som gör. Jag tror inte på vad hon har att säga. Med henne följer långa mörka skuggor. Jag vill ha dig här brevid mig, ingen annanstans. Kom möt mig längs med den här kroliga vägen. Möt mig på halva och dela där liver med mig.
Mina känslor är överallt. Invirade i filtar bara för att ha endel av dem under kontroll. Känslan av att vara instängd under vatten har jag fortfarande kvar. Fastnar alltid kvar inuti mig. Hur kan jag få henne att sluta men dig att fortsätta? Kan du inte dela dig i två? Ge upp henne nu. Jag är rädd för mörkret, som blir allt tydligare så här dags. Världen är ett dumt ställe. För mycket frågor. Mot vad, för vem. Måste allt ha en mening?

sommar med trasig själ

Grus, svarta naglar, trasiga knän och knäckta lurar, rufsigt hår, sena nätter, trottoarer täckta av förtvivlan. Soluppgång, oro, känsla av att förlora, tappa kontroll. Känna en viss osäkerhet, resa sig upp, springa, snubbla, trilla, falla. Tänkt om. Rosetter i grannflickans hår, nyupptäckt sommarnatt, hundar som skäller i otakt, du passar inte in. Inte heller gör jag, smutsiga fingrar, blött hår, för stora jeans och randiga armar. Du vill tala för dig själv, jag för mig. Cyklar vi aldrig menat att stjäla, brevlådor vi aldrig menat att spränga, små killar vi aldrig bråkade med, tiden som aldrig flög förbi, pizza på bryggan, mygg utsmetade på likbleka väggar. Tavlan som skulle föreställa nånting annat. Glassen jag aldrig behöll.