1 Januari

Låg puls, svag balans. Ögonlock tunga som cement. Reser mig hastigt upp, faller handlöst ner, vart är du att fånga upp mig, vart är du att hålla min hand när mörkret smyger sig på. Vart är du att hålla om mig, vart är du att trösta mig när jag är ledsen, jag ser ingenting allting är svart. Här är kallt och jag har ingen. Där du är skiner alltid solen, där jag är piskar regnet hårt i ansiktet. Kontraster här och där, du och jag. Det är din värld mot min. Alla väntar, sluta halka efter. Det är din tid nu, det var min tid då. Kom ge oss nu det bästa du har. Sluta klandra andra och stå upp för vem du är. Dina misstag ser ut att ha blivit mina. Torkar tårar och spolar ner allt jag nånsin skrivit om dig. Jag står här nu, jag har noll, du har allt. Det är ditt val nu. Allting väger på gränsen, faller jag, faller du. Kanske kan jag lyckas vända om, stormen väntar trots allt ett litet tag till. Jag vill kunna springa men jag bara kraschar. Allting svartnar, min puls är väldigt låg och snabb på samma gång. Kom lägg dig ner brevid mig, kom sjung in till döden skiljer oss åt.

Jag minns det du en gång sa, som om det vore igår. Försöker fortsätta vägen mot förståelse. Klampar ändå in på fel stigar i tron om att finna dig. Hör hur din kropp ändå skriker efter mig och det gör min än mer förvirrad. För jag vet hur mycket du egentligen vill ha mig. Ändå säger du med ord sånt som inte är sant. För trots allt, jag behöver ju dig

Fjärde Januari Tvåtusenfemton

Ibland blir man så frustrerad över att ordets förmåga inte alltid räcker till. När man försöker innerligt förklara vad som finns där ständigt intui. Livet kan vara enastående vackert, livet kan vara förargligt, livet kan vara ofullständigt, livet är allt vi inte vet, livet är en slags metafor. Livet är komplicerat. Livet är att inte veta. Livet är en salig blandning, av gott av ont. Ibland slås allting upp rakt i ansiktet igen. Samtidigt som jag känner för att bara springa, känner jag även för att lägga mig ner, sluta ögonen och låta bli. Förblir ogjort. För evigt samma kamp. Förkortade i små meningar. Med lite tur och kunskap kan alltihop övergå till en visslande sång. Om du har mig över tusen ängar med mina många rinnande bäckar små, kommer jag gilla över dem och blåsa liv i vartenda krossad dröm av våra, som misstänksamt ligger och gror under täcket av snö. Strukturera upp varje enskild kontur. Slå hål på myter och rädda de som räddad kan. Ta i hand de som en gång gått förlorade. Följ med de som livrädda för allting är, lär dom något om hur vackert allting under ytan tillslut blir. Utan musik kan ingenting fortsätta leva. Skrik, spring genom skogen utan skor, leta efter de små rum som gömts längst in i skogens dunkla mitt. Rum som förut fanns inuti mig. Som lik har jag grävt ner de någonstans här. Begravt, för alltid. Du har kastat bort nycklen till mitt hjärta, dumpade den någonstans mellan allt och ingenting. Håna mig inte där jag nu sitter och huttrar, undrar om isen bär. Som en isbjörn känner jag hur kylan ändå inte kan tränga sig på. Har avvisande hud, är transparent liksom speglar utan glas. Krossas av en annan som kunde varit jag. Men det är inte jag längre, tror hon gått vidare. Vidgat sina vyer och henne grävde vi ner tillsammans med de påhittade liken. Saknar hur vinden ven i mitt hår när jag simmade över ån, hur havets liv pratade mitt språk. Vi viskade saker som aldrig skulle sägas högt. Som ingen nånsin kunde föra till ytan. Jag svamlar men det gör mig lite mer hel ikväll. Befinner mig på en plats utan själar. De försvann på vägen in. Jag kan nästan höra era tankar genom denna stilla tystnad. Vi har blivit resistenta mot ert skitsnack. Vi har gått ihop till ett, för vi ska kämpa emot våra hjärnors sköra spöken. Slå dem hårt nånstans och slänga dem i diket på väg ut. Ut härifrån, det är det enda vi i slutet vill. Komma ut på andra sidan med bättre svar och ett krossat inre spöke.

Börja om

Jag är en ny själ, strävar efter en ny värld. Längtar efter nya drömmar att ta mig an. En hel del nya resmål väntar för över. Seglar in mitt smått vilseledda fartyg in i en ny episod. Den här gången ska jag klara det helt utan kompass. Ska låta ödet vara min vägledning. Jag hör hur havets vågor viskar ömt. Hur det skiftar emellan skira och dunkla färger. Regnbågen som en gång bestulits träder allt mer fram igen. Tillfångatagna valar sommar fritt igen, deras sång vaggar mig stillsamt till sömn när allt är så svårt. Jag har en oros klump fastspikad  inuti mitt bröst, väcks ur sin sömn och förblir rasande på allt. Jag ställer frågor till månen, om dess existens och om dess magiska skepnad. Ver den plocks ner alla världens stjärnor och lägga dem i min sårade hand.

.

Ser ut som små små stjärnor som glittrar i oöndlighet på marken nedanför mig. Frosten har lagt sig ner för att stanna ett tag till. Med sitt milslånga täcke som griper tag under våra sulor. Tycker om det krispiga ljudet. Önskar det var snö, vill göra snöänglar och leka som när man var barn. Leva, mer. Vill leva farligt men ändå värdigt. Björkarna viner i Januari vinden. Kallt. Känns som om det kommer bli storm. Dagens mål, ta mig ut härifrån. Punkt.

Intet

Drunknar. Tårar som rinner över bord. Kan inte känna om jag vill skrika eller kräkas. Kan inte känna om det är blodsmak eller om det är som det ska. Mitt huvud exploderar när som helst men hamnar ingenstans då det inte innehåller någonting värt att veta. Jag måste få skrika ut att jag fortfarande älskar dig. Räknar siffror, räknar hopp, räknar orden på min tunga, räknar allt tills jag inte kan nåt mer..

31/12

Visa dem aldrig de där tårarna. Lägg dig aldrig ner. Spela med i detta spel, ställ dig inte upp och käfta emot även om hela din kropp inget annat gör än att visa det. Tydligheten i ditt språk visar mer än i mitt. Tio i nio, du klarar det nu, bara ett fåtal sekunder kvar nu. Tystnad, sorgen. Bristen på syre börjar märkas kraftigt. Kvävd, känslan av att inte få luft. Faktumet som står på tå. Det enda jag är säker på nu är att det är långt kvar. Är trött på att räkna golvets tak och takets golv. Alla rosa himlar finns här inte längre, alla himlens stjärnor har slutat glimra mer. Vart har kärleken tagit vägen, denna eviga väntan. Fortsätter falla, hittas av någon. Nångång finns där någon. Kommer aldrig sluta placera dig i mina drömmars fack. För där kommer du alltid att höra hemma. Inte i hennes, inte i någon annans. Här hos mig, fast kärleken inom mig har tagit slut, slut på det jag vill ge till dig. Men jag måste få mig själv att förstå, inse att du måste få gå fri ny. Vi är inte längre där vi var förut. Måste lämna dig bakom mig nu, för annars med tiden kommer jag gå under. Ord som fortsätter att ständigt eka, ord, ensam. Föralltid finns vi inte mer.