1 Januari

Låg puls, svag balans. Ögonlock tunga som cement. Reser mig hastigt upp, faller handlöst ner, vart är du att fånga upp mig, vart är du att hålla min hand när mörkret smyger sig på. Vart är du att hålla om mig, vart är du att trösta mig när jag är ledsen, jag ser ingenting allting är svart. Här är kallt och jag har ingen. Där du är skiner alltid solen, där jag är piskar regnet hårt i ansiktet. Kontraster här och där, du och jag. Det är din värld mot min. Alla väntar, sluta halka efter. Det är din tid nu, det var min tid då. Kom ge oss nu det bästa du har. Sluta klandra andra och stå upp för vem du är. Dina misstag ser ut att ha blivit mina. Torkar tårar och spolar ner allt jag nånsin skrivit om dig. Jag står här nu, jag har noll, du har allt. Det är ditt val nu. Allting väger på gränsen, faller jag, faller du. Kanske kan jag lyckas vända om, stormen väntar trots allt ett litet tag till. Jag vill kunna springa men jag bara kraschar. Allting svartnar, min puls är väldigt låg och snabb på samma gång. Kom lägg dig ner brevid mig, kom sjung in till döden skiljer oss åt.

Jag minns det du en gång sa, som om det vore igår. Försöker fortsätta vägen mot förståelse. Klampar ändå in på fel stigar i tron om att finna dig. Hör hur din kropp ändå skriker efter mig och det gör min än mer förvirrad. För jag vet hur mycket du egentligen vill ha mig. Ändå säger du med ord sånt som inte är sant. För trots allt, jag behöver ju dig

Fjärde Januari Tvåtusenfemton

Ibland blir man så frustrerad över att ordets förmåga inte alltid räcker till. När man försöker innerligt förklara vad som finns där ständigt intui. Livet kan vara enastående vackert, livet kan vara förargligt, livet kan vara ofullständigt, livet är allt vi inte vet, livet är en slags metafor. Livet är komplicerat. Livet är att inte veta. Livet är en salig blandning, av gott av ont. Ibland slås allting upp rakt i ansiktet igen. Samtidigt som jag känner för att bara springa, känner jag även för att lägga mig ner, sluta ögonen och låta bli. Förblir ogjort. För evigt samma kamp. Förkortade i små meningar. Med lite tur och kunskap kan alltihop övergå till en visslande sång. Om du har mig över tusen ängar med mina många rinnande bäckar små, kommer jag gilla över dem och blåsa liv i vartenda krossad dröm av våra, som misstänksamt ligger och gror under täcket av snö. Strukturera upp varje enskild kontur. Slå hål på myter och rädda de som räddad kan. Ta i hand de som en gång gått förlorade. Följ med de som livrädda för allting är, lär dom något om hur vackert allting under ytan tillslut blir. Utan musik kan ingenting fortsätta leva. Skrik, spring genom skogen utan skor, leta efter de små rum som gömts längst in i skogens dunkla mitt. Rum som förut fanns inuti mig. Som lik har jag grävt ner de någonstans här. Begravt, för alltid. Du har kastat bort nycklen till mitt hjärta, dumpade den någonstans mellan allt och ingenting. Håna mig inte där jag nu sitter och huttrar, undrar om isen bär. Som en isbjörn känner jag hur kylan ändå inte kan tränga sig på. Har avvisande hud, är transparent liksom speglar utan glas. Krossas av en annan som kunde varit jag. Men det är inte jag längre, tror hon gått vidare. Vidgat sina vyer och henne grävde vi ner tillsammans med de påhittade liken. Saknar hur vinden ven i mitt hår när jag simmade över ån, hur havets liv pratade mitt språk. Vi viskade saker som aldrig skulle sägas högt. Som ingen nånsin kunde föra till ytan. Jag svamlar men det gör mig lite mer hel ikväll. Befinner mig på en plats utan själar. De försvann på vägen in. Jag kan nästan höra era tankar genom denna stilla tystnad. Vi har blivit resistenta mot ert skitsnack. Vi har gått ihop till ett, för vi ska kämpa emot våra hjärnors sköra spöken. Slå dem hårt nånstans och slänga dem i diket på väg ut. Ut härifrån, det är det enda vi i slutet vill. Komma ut på andra sidan med bättre svar och ett krossat inre spöke.

Börja om

Jag är en ny själ, strävar efter en ny värld. Längtar efter nya drömmar att ta mig an. En hel del nya resmål väntar för över. Seglar in mitt smått vilseledda fartyg in i en ny episod. Den här gången ska jag klara det helt utan kompass. Ska låta ödet vara min vägledning. Jag hör hur havets vågor viskar ömt. Hur det skiftar emellan skira och dunkla färger. Regnbågen som en gång bestulits träder allt mer fram igen. Tillfångatagna valar sommar fritt igen, deras sång vaggar mig stillsamt till sömn när allt är så svårt. Jag har en oros klump fastspikad  inuti mitt bröst, väcks ur sin sömn och förblir rasande på allt. Jag ställer frågor till månen, om dess existens och om dess magiska skepnad. Ver den plocks ner alla världens stjärnor och lägga dem i min sårade hand.

.

Ser ut som små små stjärnor som glittrar i oöndlighet på marken nedanför mig. Frosten har lagt sig ner för att stanna ett tag till. Med sitt milslånga täcke som griper tag under våra sulor. Tycker om det krispiga ljudet. Önskar det var snö, vill göra snöänglar och leka som när man var barn. Leva, mer. Vill leva farligt men ändå värdigt. Björkarna viner i Januari vinden. Kallt. Känns som om det kommer bli storm. Dagens mål, ta mig ut härifrån. Punkt.

Intet

Drunknar. Tårar som rinner över bord. Kan inte känna om jag vill skrika eller kräkas. Kan inte känna om det är blodsmak eller om det är som det ska. Mitt huvud exploderar när som helst men hamnar ingenstans då det inte innehåller någonting värt att veta. Jag måste få skrika ut att jag fortfarande älskar dig. Räknar siffror, räknar hopp, räknar orden på min tunga, räknar allt tills jag inte kan nåt mer..

31/12

Visa dem aldrig de där tårarna. Lägg dig aldrig ner. Spela med i detta spel, ställ dig inte upp och käfta emot även om hela din kropp inget annat gör än att visa det. Tydligheten i ditt språk visar mer än i mitt. Tio i nio, du klarar det nu, bara ett fåtal sekunder kvar nu. Tystnad, sorgen. Bristen på syre börjar märkas kraftigt. Kvävd, känslan av att inte få luft. Faktumet som står på tå. Det enda jag är säker på nu är att det är långt kvar. Är trött på att räkna golvets tak och takets golv. Alla rosa himlar finns här inte längre, alla himlens stjärnor har slutat glimra mer. Vart har kärleken tagit vägen, denna eviga väntan. Fortsätter falla, hittas av någon. Nångång finns där någon. Kommer aldrig sluta placera dig i mina drömmars fack. För där kommer du alltid att höra hemma. Inte i hennes, inte i någon annans. Här hos mig, fast kärleken inom mig har tagit slut, slut på det jag vill ge till dig. Men jag måste få mig själv att förstå, inse att du måste få gå fri ny. Vi är inte längre där vi var förut. Måste lämna dig bakom mig nu, för annars med tiden kommer jag gå under. Ord som fortsätter att ständigt eka, ord, ensam. Föralltid finns vi inte mer.

februari tvåtusentretton

Bara is och bara ben, som krockar med varan, krockar med vad som verkligheten visar. Krockar med allt jag försöker säga dig. Krickar med allt som r sant. Bara ben och sommarlov, finns bara i mina drömmar. Is som bara ligger och väntar, is som aldrig tar sig loss, is som har fastnat i mina ådror, is som aldrig tycks lämna dina läppar. Tiden vi väntar på, tar tiden på vad vi orkar med. Luft som aldrig andas in, vinter kalla händer som vidrör ditt hjärta men som inte får komma till. Hur många gånger till ska man börja om. Hur många gånger till ska man orka med. Berätta samma historia om och om igen. Nya ansikten, nya tankar. Gamla vanor, gamalt liv tycks aldrig ta sig ut. Tycks aldrig bytas ut. När ser man nya vägar, när försvinner denna gråa dis, grå som ingenting, grå som någonting annat. Mina ord vill inte flyta på, min hand har slut på bra ideer. Kom med mig nu, flyg till ingenstans, bortom allting, inom nånting. Till något, mot något. Bortom horisonten, framför våren. Jag kan snart skymta mer än ett nytt liv. Det som kan växa här är ett under, det som får liv inuti dina andetag, saknar mening.

Snödränkt dimma. Yr omkring på tusen onämda oceaner. Skeppsbruten stackare, skör och med en enormt krävande hemlängtan. Sträcker sig efter någonting som gömts i förgrunden. Undrar framför allt när kommer vi fram? När når vi den dröm du så länge talat väl om? Vem är det du lagt på hyllan och vart håller mina berömda tankar hus?

blankt

som en söndag

Hur du hastigt vänder dig om. Lämnar mig här tillsammans med alla överväldigande tankar. Ensam tillsammans, med tankar och ord du precis slappt fria framför mina fötter. Jag ser ordet om sväva iväg tillsammans med min utandningsluft. Hör ordet vi snurra i mitt huvud och känner tvekan inuti ditt. Det har varit en tid som var vår, kommer den aldrig igen?
Oss som gick förbi, lämnade fina spår, lämnade ingen oberörd. Som ett hot ligger tankarna i luften. Hänger över mig. Trycker till mot mitt bröst och skapar en ångest. Famlar fram, oros moln som förgyller min nuvarande tillvaro. Vart ska jag gå nu när du denna gång gick först? Har trasslat in mina fötter i taggtråd omöjlig att ta sig ur. Gjord av törn. Jag saknar suset i björken utanför ditt, sol genom livets nakna dagar. Är det dags att gå vidare, med tårar i hjärtat?
Ta med mig till bygdens skogar, dansa med mig en sista gång. Håll min midja runt med dina musikaliska pianofingrar. Livet kittlas i mig. Du gör mig helt galen, så förälskad i dig.

Unga kroppar som dras till varan. Skört skelett. Mina händer passar intill dina. Förvirrar du dig omkring utan slut. Hud med samma färg som din skugga. Är jag ämnad att vara med dig. Nära nog. Aldrig avslöjad. Fingerspetsar leker mot varan. Sol smeker oss till ro. Vi följer floden längs med, tills den rinner utan vatten. Tills vi rinner ut. I sanden. Lådvin, trasiga tapeter rivna itu. Jag följer dig till det du kallar livet. Vi hoppar på redan avgågna tåg. Dansar i otakt till musik vi lärt oss avsky. Vi vänder världen upp och ner. tar förgivet att här finns vår frihet så stark. Det ryker utanför porten som leder till din vän. Rök som smakar salt och gameldags vanilj. Luten är sträv.
Det går inte att fullfölja dina spår fram till dörren hem. Jag ar efter dig i små grå cirklar.

Lägg allt värdefullt i våra händer, önska dig vad du vill. Det du kan få av mig kommer att för alltid lysa upp din ensliga låtsas värld. Bara en liten aning. Runt omkring finns skyltdockor och massor av plast. Håller upp en slags fasad. Imiterar någon slags verklighet. Men overkligare än så blir det inte. Lägg inte mer värdering i sådant som äter upp dig långsamt inuti.

Om du sätter dig in i min historia, skulle du det våga? säg mig skulle du kunna vandra tusen mil i mina skor? Allt göms, allt i hemlighet. När kan man börja om, när får det vara bra. Glasskivor fastnar i handflatorna, klistras fast mellan hjärtesorg och handsvett. Drar sig undan och funderar vad jag egentligen är bra på. Gräver djupr inom mig men borde sluta med det. Blir bara värre, kaosar inuti. Är i ständig konflikt med mig själv. Vart är man på väg.

Isiga vinter vindar tränger in innanför skinnet. De flesta drar sig för att gå ut. Men inte jag. Det där fantastiskt fina vintervädret hänger i luften. Önskar att snön kunde ta och falla ner nu. Vill gå vilse i dess yrande flingor. Vill sparka av mig skorna och springa allt vad jag orkar, så långt jag bara kan. Men mina ben kan inte längre bära, min kropp är inte längre så svindlande lätt. Det stör mig men jag vill inte den vägen mer vandra.

Famlar runt vilsen och övergiven, i en skog utan bokar. Ramlar upprepade gånger. Sätter mig ner, försöker ta på tillvaron. Mår illa och huvudet snurrar. Alla tankar får mig att känna mig både tom och tankspridd på en och samma gång. Tankarna maler på utan hänsyn till hur jag egentligen mår. Ensam. Som i November. Ser tusen svalor lämna skogsbrynet men allt är stumt. Hör inte dess vilda vingar slå. Drömmer om fjärilsvingar, fyllda med färg. Allt bortom denna gråa massa. Men i denna verklighet har vackra fjärilsvingar frusit fast på våra frostskadade fönster.
Tomma spår, söker nya. Som löven faller jag om hösten, fast isär. Överallt.

fånga mig

Finns dom här orden ens på riktigt. Existerar dom ens inuti mitt huvud. Kan inte ta på dem. Eller ens förmedla ut den känsla som blir. Strövar genom en solnedgångs dränkt park i en nyutslagen vårvärld. Om allt vore annorlunda, om allt inte var såhär. Som det är. Tänk om kärlek växte på varje träd. Skulle fylla mig med det varje ny sekund. Om jag skulle hoppa, hoppar du med mig då? eller står du längst ner och tar emot mitt fall? Är jag värd att åter igen bli räddad?

sol

Som i ett nyfött regn, som i ett saknat solsken. Vart är det du håller hus, vart finner du din ro. När du talar till mig blommar sällsynta hyasinter ut. Som ett för längesedan fallet åskregn. Faller tungt ner och landar mjukt. Var med mig nu. Väck mig till liv igen.
Träd som susar förbi i en väldans fart, påminner mig om resor vi aldrig gjorde. Tåg till evigheten, tåg till ingentingheten. Tåg till avigheten.

Känslan av din hand i min. Håller kvar min tanke där medans jag andas ut. Jag ska snart gå, men kan inte sluta skaka. Regnet slutar aldrig riktigt att falla handlöst ner. Livet slutar aldrig att ständigt förvåna mig. Du har bytt stil, jag röker inte mer. Det där var nog en lögn. Jag jagar det som kallas himlen men vacklar runt som ett spöke iklädd trasiga lakan. I underjorden hålls inga fler kaffekalas, inga fler kaninen i kavaj. Jag ber dig fånga in mig i ett skirat nät. Alla dessa träd försöker rycka upp mig från där jag står. Sliter bort de få rötter som jag har kvar. Hittar du ut ur denna dimma med livet i behåll. Natten sväljer mig helt och hållet, stjärnor som lyser med sin frånvaro. Den där mörkblå fasad jag ger min in i finns den hos dig? Resan dit är lång. På min disk sitter dina fingeravtryck. Vem uppfann den här märkliga känslan? Känslan av att vandra stilla på bomull. Ingenting känns samtidigt som allt slår emot mig. Känslor jag inte tycker om, dyker upp när tanken på dig blir ohållbar. Jag blöder ifrån mitt hjärta, där längst in har jag ristat in ditt namn. Där längst in vill jag finna ro, vill jag finna dig..

Det gör ont

Det gör så jävla ont. Just nu bränner tårarna längs med mina kinder. Tårar som påminner mig om vilken verklighet jag lever i. Jag tänker ständigt på dig. Hur livet är det enda vi har. Hur länge ska du orka leva som du lär, hur länge ska jag behöva stå ut med det här.
Jag saknar dig ständigt. Jag saknar hur vi ena stunden håller så hårt om varandra, rädda att tappa greppet. Hur vi älskar som om det aldrig fanns en morgondag. Hur vi delar samma bädd och drömmer oss bort. Bortom det som väntar oss när vi vänder oss om och kommer hem.
Jag vilar mitt tunga huvud i ditt knä. Dina ögon glimmar finare än världens alla stjärnor. Härifrån är allting vackert. Härifrån ser jag dig med en längtans blick, jag saknar hur du brukar snurra mitt hår runt ditt finger, samtidigt som du sjunker in i mina ömmande ögon. Jag saknar dig.
Förstår du det.
Jag har slut på tårar nu. De försvann någonstans på vägen hit.
Regnet smattrar mot min ruta, hösten är här och förbi. Våren tittar bak knuten men mitt hjärta har kört fast inuti en isande snöstorm. Denna vinter verkar hålla i sig.

Det står skrivet i stjärnorna

Jag kurar ihop mig till det minsta som någonsin finns. Kedjeröker tills syret tagit slut. Finner som vanligt inga ord. Drömmer och längtar efter den långa vintern. Att få känna den kylande smärta längs med ryggraden. Saknar det. Saknar det så in i helvete. Tunn. Bräcklig. Skör.
Sen tänker jag på dig, önskar mig vidare till din nivå. Krama din hand tills den slutar att andas. Kramar om dig i tankarna tills jag kommer långt ifrån det här.

Det händer mystiska saker runtomkring. Inom, utom, känslor. Känner mig ganska hel med honom. Inte så konstig, mer bra. Känns naturligt. Att ligga på hans arm och andas, höra honom. Andetag efter andetag. Honom. Jag. Vi andas andetag, takt och i otakt. Med dig vill jag aldrig gå hem utan. Med dig känns det rätt. Vill bara vara all min tid med dig. Dela din tid till vår. Det känns ljust med dig i mitt liv.

Farmor

Du har det bättre där du är nu lilla vän. Dansar på rosa moln tillsammans med alla dina vänner. Delar svalkande läskedrycker med de du tycker om. Sjunger i fina toner den sång du så länge minns. Pratar med de andra om hur det var förut. Har en härlig stund med dina bortsprungna syskon. Ni dricker te i blommiga koppar och äter hembakta favoriter. Flädersaften regnar över er, förändras till andra droppar nere hos oss. När vi skådar ut över atlanten förväntar vi oss att få se en skymt av er. Solnedgång som vi tror ni målat av, kärlek som ni orsakat faller alltid på rätt plats här. Du får vara med de andra nu, som vi ägnat halva livet åt att sakna. Du får vara i dess famn nu min vän, skratta igen och berätta om allt fint som hänt dig här på jorden under din tid hos oss. Vi vet att det är fint där ni är nu, det måste ta en evighet för oss att ens förstå. Sorg som vi behandlar tungt inom oss, vi byter ut det till kittlande leenden och bara vet, att ni har det fint. Hälsa himlen att den ska ta hand om er åt mig. Be den vara mins lika vänlig mot din trogna älskade livskamrat. Vila i frid fina farmor, fina Erna <3

Efter några års uppehåll börjar jag nu blogga igen. I stjärnorna på himlen får du följa mig och mitt skrivande, samt bilder.. Enjoy <3

storm

Vinden river tag i träden, sliter och drar. Regnet har slutat att bara falla ner, istället slår det med ilska vid allt det rör vid. Det är som om det är något det försöker säga, tala om, visa med ilska. Jag förstår inte, kan inte tolka, vill inte försöka förstå. Min mage kurrar och jag tänker på orden i den låt som spelas. Den har förknippats med denna känslan, dessa tankar, denna hunger. Jag försöker tala om för mig själv att jag måste gå en annan väg. Det känns så mörkt, sluta ta tag med dina smutsiga klor. Ljusen bildar skuggor i rummet, jag vill få dem att se vänliga ut men mitt inre skapar kaos kring det jag ser. Oro, monster, elakhet, kalla kårar. Jag blir så ledsen varför känner jag såhär.

Jag kan inte tala. Har förlorat förmågan att ens tänka. Kan inte tänka fritt utan att du klampar rätt på. Jag kan inte placera orden, de försvinner på min tunga. Jag kan inte komunisera med dig ditt odjur. Vi talar inte samma språk. Du begär för mycket av mig. Jag orkar inte längre klamra mig fast. Du stinker lögn, jag vill inte längre ha dig vid min sida. Men jag älskar dig för mycket för att kunna släppa taget. Du vandrar runt i mitt system. Du har förgiftat mitt blod, i mina ådror rinner inte längre det som är jag. Jag börjar undra om jag verkligen är någon längre, ska jag leva såhär. I din missär. När jag drar upp persiennerna och blickar ut över vår värld ser jag bara gråa moln och en trasig bit. Som brukade sitta fast hos oss. Vi faller isär, vi faller åt olika håll. Jag klarar inte det här. Jag gräver djupt djupt inom oss, i dig men finner ingenting. Vart är all magi. Vart har lusten tagit vägen. Mitt hjärta slår så hårt att jag kan känna det. Ditt hjärta kan sluta slå nu. Det kan försvinna, dö ut. I mitt rinner inte längre blod, där finns inte heller något syre. I mitt hjärta är det taggigt. Omkring det är det svart, så svart.
Vad begär du av mig.

Jag står och skådar det vackra, så vilt det är idag. Stormigt som inuti mitt hjärta. Jag tar ett steg närmre så jag kan känna dess skarpa konturer under mina fötter. Jag känner igen den här känslan, måste trippa på tå, vara på min vakt. Hålla huvudet högt, inte titta ner. Aj, det är så vasst, så vasst som inuti din egoistiska själ. När det blåser till, när jag känner hur jag nästan dras med, det är då jag känner det. Jag känner hur nära det är, hur lätt det är, att bli fri. Fri från dig din jävla best. Du är inget annat än osund för mig, du är inget annat än elände och du göt mig osäker och jag känner mig inte trygg med dig i min närhet. Jag vill att det ska vara du som står här i mitt ställe, då skulle jag smyga upp bakom dig och putta dig hårt och du skulle falla handlöst och slås sönder mot klippkanten. Men när jag öppnar ögonen med ett ryck så inser jag att du för alltid kommer bo hos mig långt långt inne. Du kommer aldrig ge dig av, jag får lära mig det. Jag måste lära mig ta god hand om dig.

Jag önskar jag kunde klättra i träd igen. Hänga upp och ner och berätta hemligheter tillsammans med dig min vän. Var alldeles för längesen vi skrattade. Saknar de gånger vi hängde nere vid sjön. Pratade om livet och om allt vi funderade på. Den sommar som blev höst, blev kall, blev tyst. Saknar dina varma kramar och våra knasiga påhitt. Saknar bus om nätterna, promenader i sommarens varma famn. Saknar att känna nytt grönt gräs under bara fötter. Saknar dagarna i ditt sommarhus och filmkvällarna hos mig. Vi drack aldrig vin, vi hade kul ändå. Vi strejkade mot världen och ville vara egna. Vi skulle alltid vara med varan. Men den sommar som blev höst, blev kall, blev tyst. Livet blev inte som förut. Vi hördes aldrig av. Vi sågs inte mer. Jag famlade i mörkret och du visste inte var. Du levde vidare medans jag försvann i det grå. Jag förstår dina oroliga tankar men kunde inte se dem då. Jag hör din omtanke men inte den förstår. Jag har blivit blind inför allt som är fint. Har blivit döv inför allt som är bra. Jag gick in i en värld fylld av svärta. Gråa moln och mörka rum. Medans du försökte förstå dig på mig, krympte jag allt mindre, medans du försökte få ut mig och inse att världen är vacker, isolerade jag mig allt mer. Världen kändes farlig, trist och ointressant. Sängen blev min fristad där jag kunde drömma mig bort, låtsas som att verkligheten utanför inte fanns. Jag såg ingen framtid, inget hopp. Ljuset man ska se var bortom horisonten. Jag vågade inte titta ut, möttes av ledsna träd, såg på mig med avsky. Kråkor som skrattade åt min åsyn. Regnet bildade ledsna clowner på mitt köksfönster och jag kunde aldrig mer förstå hur världen utanför egentligen ser ut.
När jag kände mina revben varje gång jag rörde på mig kunde jag ändå inte förstå. När jag inte längre visste vem jag var brast allting. Hud som var genomskinlig. Ben som sköra var. Kunde inte längre bära mig. Kunde inte ens springa ifrån. Då, men persiennerna nere för tredje månaden i rad insåg jag allt. Att det inte längre fanns någon mening. Inget ljus, inget hopp, inget liv värt att leva. Varför, så många varför.
När jag såg döden i vitögat insåg jag vad jag var tvungen att göra. Få mig att vilja leva igen.

Tusen år efteråt, nu när jag åter håller dig i hand. Gungar vi på livets vågor, pratar som aldrig förr. Du har alltid varit mig nära och aldrig lämnat mig ensam. Det är det sjuka i mig som envist, motsägelsefullt lämnat dig. Jag lovar dig att aldrig lämna dig, jag finns här för dig, som du gjort för mig. Så låt oss se på framtiden som ljus. Du och jag med tusen nya öventyr som tåligt väntar på oss.

du

Du får mig att vilja skriva långa rader. Om allt som är vackert. dina ord får mog att vilja fortsätta. Du övertalar mitt inre att komma till ro. Varje minut som du andas, andas jag med dig. Jag tycker om ditt språk och hur du talar. Allt det jag har tänkt är inte längre sant. Allt som jag är har blivit det jag var. Allt som jag var vill jag inte längre minnas. Allt som var då får gärna utplånas. Du gör någonting med mitt sätt att vara. Jag får tankar som jag aldrig nånsin trodde fanns, du får mig att fundera på om det är det här som just är. Jag vågar numera drömma om annat än det här. Mitt inre har åter börjat tänka i färg. Det som var grått har sakta bytts ut. Det som var svart har förvandlats till det som är vackert, till det som är osagt, till det som är du.

text ocskå 2013

Är på väg bort och känner mig otillräcklig. Räcker inte till, räcker inte fram. Sträcker fram handen men hittar inget grepp. Fara. Fastnar i dina böner. Fastnar i dina knän. Du omfamnar mig men jag vill att du ska stöta bort. Går balansgång men får övervikt och ramlar av. Söker efter fristad. Förlåtelse. Vart har du hamnat. Världen gör mig vilsen, världen gör mig rädd och jag är bekymrad över hur min förståelse för den har tynat bort. Din värld gör mig trygg. Vill bli vaggad till söms i dina vassa armar.

text från förr

Jag vill skriva massor men mina tankar hoppar mellan varandra så snabbt. Jag vill ge upp men mitt hjärta vill fortsätta att slå. Jag vet att det inte är nån utväg att försvinna från bekymret mrn jag vill inte fortsätta så här, vill inte vara här just nu. Varför hatar jag mig själv, varför kan jag inte älska och tillåta nån älska tillbaka. Varför hatar jag alla som ens försöker. Jag undrar hur det är att drömma om annat än det här, vara utan din dominans. Hur är det att vara fri från din röst. Funderar på vad som finns på andra sidan det här. Varför får det inte nog, varför kan det inte bara lägga ner. Tänker på om det finns en utväg, ett annat liv än det som finns just nu inuti mig. Jag vet att det finns något att kämpa för, att hoppas på. Utöver det här.
Är livet verkligen så här tråkigt, känner mig yr. När ska jag bli glad, när ska tankarna försvinna. Hur ska jag själv få bort dem. Allt står still, kommer ingenstans.
Jag är så trött att jag inte ens orkar andas. Det känns som om det inte går. Som om jag glömt bort hur man gör. Jag kämpar för att andas ut för när jag andas in stannar det där. Det är för tungt och jag vet inte om jag klarar av det. Jag känner hjärtat slå så hårt, bultar ända ut i öronen. Jag vill få det att sluta eller åtminstonde inte slå så hårt. Letar efter luft, känns som om det helt försvunnit ifrån jordens yta. När jag reser mig för att gå blir allting bara svart.

text från 2012

När jag snart är där, stannar du till precis brevid mig. Jag väljer att hålla din hand. Som en bädd av fjäderlätta stenar. Du håller kvar. Stirrar ut i förgrunden. Funderar på vad som kommer här näst. Jag saknar lukten av billigt kaffe och en sol som väcker mina ögon. Hur långt bort måste du gå för att tro att jag är borta? som känslan av torra kvistar, sticker ut som kalla hårda revben ur mitt bröst. Under snön växer våra känslor fram, kanske där kan jag höra dig. Kanske då förstår du att det är mig du ska bry dig om. Som gula fält jag önskar fanns i Januaris gråa stad, i en dröm någon annan stans. Har jag varit där förut. Jag vill sluta gnugga smuts i dina sår, jag vill ódla jordgubbar i dina begär. Hur många gånger som förut, ska vi vandra en tom saga ut. Som förtvivlade svalor som inte hittar hem. Som tomma ödehus jag inte hittar ur. Det kommer en piskande, isande vind jag inte orkar stå emot.

Dagarna kommer dagarna går, Jag vill tyna bort nu, känner mig som en fjäril instängd i en glasburk, fast mindre fin, mer som en spyfluga. Känner mig instängd, i mig själv. Får inte nån luft. Kan inte röra mig. Du finns där alltid alltid. Jag fokuserar enbart på dig och åter dig, hur mycket jag än slutar tänka på dig, slutar jag ändå aldrig att tänka på dig. Du hoppar fram ur mörka vrår, du springer alltid ifatt, flåsar mig i örat. Du tar inte hänsyn till om jag försöker, försöker bli av med dig. Jag börjar inse att det inte går, har slutat springa vidare, slutat försöka avbryta dig, slutat försöka bli av med dig på alla sätt. Kom ta min hand nu istället för att skrika mig rakt i ansiktet. Sluta försöka fånga in mig, du lyckas alltid ändå och det vet jag. Därför ger jag mig. Du kan ta mig nu, jag är din. ska sluta sparka emot, sluta vända dig ryggen och sluta sluta sluta... mitt hjärta kan inte samarbeta med din själ. Men jag ska prata allvar med det och be det ge med sig. För det är inte lönt mer, vill inget mer. Du vet bäst, du vinner. Du har rätt, fast mitt hjärta säger att du har så fel. Har ingen kraft. Orkar inte höra på era fighter, era bråk, om mig mer. Jag låter min vilja glida ur mina händer. Låter den falla handlöst ner i dina, kalla, smutsiga och beniga. Släpp inte taget om mig då. Om jag väljer dig. Du som är du, du som är jag, du som är vi och jag och en och samma. Jag låter dig ta hand om mig nu, låter dig ta över. Du vet vad du ska göra, men jag tycker inte om det, jag litar på dig nu. För vad ska man göra. Orkar inte mer.

Vi vänder blad nu. De hundra sakerna inom mig säger inte längre elakheter men de få som är kvar gör att livet fortfarande stapplar fram. Man ska inte tänka mer, på sånt. Inte grubbla mer. Jag saknar fräknar och saker som blänker i solen. Saknar lyckorus, hålla min vän i hand. Vara ute i sommarkvällens gåta. Leva, skratta. Jag vill vara lycklig igen, vill känna bara för en stund, hur hela kroppen fylls med gjädje och värme. Vart har den känslan tagit vägen.
Utanför skiftar träden äntligen. Men nu i olika grönt. Ser solen där jag sitter, göms ibland mellan grenarna. Vinden är sval, solen värmer skönt. Ser människor som möter varandra. Som ska överallt. Drömmer om annat under tak över körsbärsblommande grenar. Det är när människorna växer runt omkring oss, som vi vill plantera blommor i någons hår. Fånga fjärilar och plocka violer. Tänka på så lite som möjligt.

Tid som sakta kryper fram. Tid som sakta flyger förbi. Tungt om natten, svårt att få luft. Finner ingen ro. Utanför lyser stjärnorna upp en slags falsk fasad. Vart att vända. Vart att lyda. Vart ska jag se, det snurrar inuti. Leta inte, där är kaos. Ser ut som mögel och orenhet. Trassligt spindelnät, trasslats sönder. In i vartanat. Jag ser en underförstådd dimention. Som liksom ekar. Ena stunden ingenting, tomhet. Andra skiftar i färger. Lyckorus. Ingen utväg. Ser ingen mening. Finns bara en sak att säga. Finns inte mer att se här. Försök aldrig att överrösta mig i detta tillstånd, eller är det precis vad du ska göra. Vi lägger oss ner på en kall trottoar, låtsas om sommaren. Finner meningen med livet. Solen gick ner för längesen. Tycker om att höra dig berätta, om dina resor genom livet. Du försöker öppna nya fönster, men jag ber dig låta bli.

Varför ska jag hålla mig kvar. Hur länge kan man fortsätta att andas, när hjärtat bara vill sluta slå. Varför ska jag utsätta mig för otrygghet. Vad ska jag fylla i min ångest istället för det här. Hur ska jag komma på benen igen. Hur ska jag hitta kraft. Vart ska jag sluta leta, var ska jag börja sluta. Jag vill höra dina sköra viskningar. Vågar jag hålla om din hand, jag är rädd att vi aldrig mer kommer att hitta oss tillsammans. Vi får undvika att falla ner för stupet. Som en storm som river i mig, drar upp en massa gamla sår. Får dem att kännas igen. Svider inuti. Försöker nynna det vilda till ro. Utan mening. Ilska är allt jag får tillbaka. Svep dig runt mig med dina sköra fjärilsvingar. Håll kvar mig. Låt mig inte tappa greppet, låt mig inte falla ur. Jag hör en röst långt bortom. Viskar mitt namn, så där vackert. Vill få med mig, jag kan öra hur det diskuterar med mitt andra jag, om att få henne över på din sida. Jag synar alla dina dumma knep. Du kan inte ge dig på mig, du kan aldrig se igenom mig. Vart tog kärleken vägen, vart sprang du med den?
Jag är så ensam ikväll igen. Inte ens månen vill komma ner och lyssna. Fåglarna flyger inte längre utanför mitt fönster. Hittat andra vägar, letat sig ut. Borde dra mig i kragen. Ta mig ut jag också, lukta lite på våren. Men den gör mig trött och får mig att vilja sova. Sväva på rosa moln, somna bland stjärnorna. Lyssna till det som vi aldrig trodde fanns. Du tittar rakt på mig men ser inte hur jag verkligen mår. Du pekar och ber mig se hur vacker himlen är idag. Jag är förtvivlad för jag kan inte se ljuset, kan inte se det fina, inte det fina med det eller med dig eller med någonting över huvudtaget. Jag vet inte vad du fantiserar om eller hur dina drömmar ser ut. Förklara för mig vad som spelar någon roll, i världen som jag inte förstår mig på, i världen som är så upp och ner. Av vilken anledning är det jag som ska lita på dig. Kom luta dig över kanten, känn på min lilla värld. Vem vaktar den nu? Vem bestämmer hur den ska se ut, vem talar om för alla att det är så här det faktiskt är. Jag vet inte vem de andra är men dig vill jag alltid lita på. Sluta aldrig att tro på mig. Trots allt mörker vill jag göra underverk. Le åt mig, tro på mig. För det finns det annars ingen som gör. Jag tror inte på vad hon har att säga. Med henne följer långa mörka skuggor. Jag vill ha dig här brevid mig, ingen annanstans. Kom möt mig längs med den här kroliga vägen. Möt mig på halva och dela där liver med mig.
Mina känslor är överallt. Invirade i filtar bara för att ha endel av dem under kontroll. Känslan av att vara instängd under vatten har jag fortfarande kvar. Fastnar alltid kvar inuti mig. Hur kan jag få henne att sluta men dig att fortsätta? Kan du inte dela dig i två? Ge upp henne nu. Jag är rädd för mörkret, som blir allt tydligare så här dags. Världen är ett dumt ställe. För mycket frågor. Mot vad, för vem. Måste allt ha en mening?