Vi vänder blad nu. De hundra sakerna inom mig säger inte längre elakheter men de få som är kvar gör att livet fortfarande stapplar fram. Man ska inte tänka mer, på sånt. Inte grubbla mer. Jag saknar fräknar och saker som blänker i solen. Saknar lyckorus, hålla min vän i hand. Vara ute i sommarkvällens gåta. Leva, skratta. Jag vill vara lycklig igen, vill känna bara för en stund, hur hela kroppen fylls med gjädje och värme. Vart har den känslan tagit vägen.
Utanför skiftar träden äntligen. Men nu i olika grönt. Ser solen där jag sitter, göms ibland mellan grenarna. Vinden är sval, solen värmer skönt. Ser människor som möter varandra. Som ska överallt. Drömmer om annat under tak över körsbärsblommande grenar. Det är när människorna växer runt omkring oss, som vi vill plantera blommor i någons hår. Fånga fjärilar och plocka violer. Tänka på så lite som möjligt.

Tid som sakta kryper fram. Tid som sakta flyger förbi. Tungt om natten, svårt att få luft. Finner ingen ro. Utanför lyser stjärnorna upp en slags falsk fasad. Vart att vända. Vart att lyda. Vart ska jag se, det snurrar inuti. Leta inte, där är kaos. Ser ut som mögel och orenhet. Trassligt spindelnät, trasslats sönder. In i vartanat. Jag ser en underförstådd dimention. Som liksom ekar. Ena stunden ingenting, tomhet. Andra skiftar i färger. Lyckorus. Ingen utväg. Ser ingen mening. Finns bara en sak att säga. Finns inte mer att se här. Försök aldrig att överrösta mig i detta tillstånd, eller är det precis vad du ska göra. Vi lägger oss ner på en kall trottoar, låtsas om sommaren. Finner meningen med livet. Solen gick ner för längesen. Tycker om att höra dig berätta, om dina resor genom livet. Du försöker öppna nya fönster, men jag ber dig låta bli.

Varför ska jag hålla mig kvar. Hur länge kan man fortsätta att andas, när hjärtat bara vill sluta slå. Varför ska jag utsätta mig för otrygghet. Vad ska jag fylla i min ångest istället för det här. Hur ska jag komma på benen igen. Hur ska jag hitta kraft. Vart ska jag sluta leta, var ska jag börja sluta. Jag vill höra dina sköra viskningar. Vågar jag hålla om din hand, jag är rädd att vi aldrig mer kommer att hitta oss tillsammans. Vi får undvika att falla ner för stupet. Som en storm som river i mig, drar upp en massa gamla sår. Får dem att kännas igen. Svider inuti. Försöker nynna det vilda till ro. Utan mening. Ilska är allt jag får tillbaka. Svep dig runt mig med dina sköra fjärilsvingar. Håll kvar mig. Låt mig inte tappa greppet, låt mig inte falla ur. Jag hör en röst långt bortom. Viskar mitt namn, så där vackert. Vill få med mig, jag kan öra hur det diskuterar med mitt andra jag, om att få henne över på din sida. Jag synar alla dina dumma knep. Du kan inte ge dig på mig, du kan aldrig se igenom mig. Vart tog kärleken vägen, vart sprang du med den?
Jag är så ensam ikväll igen. Inte ens månen vill komma ner och lyssna. Fåglarna flyger inte längre utanför mitt fönster. Hittat andra vägar, letat sig ut. Borde dra mig i kragen. Ta mig ut jag också, lukta lite på våren. Men den gör mig trött och får mig att vilja sova. Sväva på rosa moln, somna bland stjärnorna. Lyssna till det som vi aldrig trodde fanns. Du tittar rakt på mig men ser inte hur jag verkligen mår. Du pekar och ber mig se hur vacker himlen är idag. Jag är förtvivlad för jag kan inte se ljuset, kan inte se det fina, inte det fina med det eller med dig eller med någonting över huvudtaget. Jag vet inte vad du fantiserar om eller hur dina drömmar ser ut. Förklara för mig vad som spelar någon roll, i världen som jag inte förstår mig på, i världen som är så upp och ner. Av vilken anledning är det jag som ska lita på dig. Kom luta dig över kanten, känn på min lilla värld. Vem vaktar den nu? Vem bestämmer hur den ska se ut, vem talar om för alla att det är så här det faktiskt är. Jag vet inte vem de andra är men dig vill jag alltid lita på. Sluta aldrig att tro på mig. Trots allt mörker vill jag göra underverk. Le åt mig, tro på mig. För det finns det annars ingen som gör. Jag tror inte på vad hon har att säga. Med henne följer långa mörka skuggor. Jag vill ha dig här brevid mig, ingen annanstans. Kom möt mig längs med den här kroliga vägen. Möt mig på halva och dela där liver med mig.
Mina känslor är överallt. Invirade i filtar bara för att ha endel av dem under kontroll. Känslan av att vara instängd under vatten har jag fortfarande kvar. Fastnar alltid kvar inuti mig. Hur kan jag få henne att sluta men dig att fortsätta? Kan du inte dela dig i två? Ge upp henne nu. Jag är rädd för mörkret, som blir allt tydligare så här dags. Världen är ett dumt ställe. För mycket frågor. Mot vad, för vem. Måste allt ha en mening?