text ocskå 2013

Är på väg bort och känner mig otillräcklig. Räcker inte till, räcker inte fram. Sträcker fram handen men hittar inget grepp. Fara. Fastnar i dina böner. Fastnar i dina knän. Du omfamnar mig men jag vill att du ska stöta bort. Går balansgång men får övervikt och ramlar av. Söker efter fristad. Förlåtelse. Vart har du hamnat. Världen gör mig vilsen, världen gör mig rädd och jag är bekymrad över hur min förståelse för den har tynat bort. Din värld gör mig trygg. Vill bli vaggad till söms i dina vassa armar.

text från förr

Jag vill skriva massor men mina tankar hoppar mellan varandra så snabbt. Jag vill ge upp men mitt hjärta vill fortsätta att slå. Jag vet att det inte är nån utväg att försvinna från bekymret mrn jag vill inte fortsätta så här, vill inte vara här just nu. Varför hatar jag mig själv, varför kan jag inte älska och tillåta nån älska tillbaka. Varför hatar jag alla som ens försöker. Jag undrar hur det är att drömma om annat än det här, vara utan din dominans. Hur är det att vara fri från din röst. Funderar på vad som finns på andra sidan det här. Varför får det inte nog, varför kan det inte bara lägga ner. Tänker på om det finns en utväg, ett annat liv än det som finns just nu inuti mig. Jag vet att det finns något att kämpa för, att hoppas på. Utöver det här.
Är livet verkligen så här tråkigt, känner mig yr. När ska jag bli glad, när ska tankarna försvinna. Hur ska jag själv få bort dem. Allt står still, kommer ingenstans.
Jag är så trött att jag inte ens orkar andas. Det känns som om det inte går. Som om jag glömt bort hur man gör. Jag kämpar för att andas ut för när jag andas in stannar det där. Det är för tungt och jag vet inte om jag klarar av det. Jag känner hjärtat slå så hårt, bultar ända ut i öronen. Jag vill få det att sluta eller åtminstonde inte slå så hårt. Letar efter luft, känns som om det helt försvunnit ifrån jordens yta. När jag reser mig för att gå blir allting bara svart.

text från 2012

När jag snart är där, stannar du till precis brevid mig. Jag väljer att hålla din hand. Som en bädd av fjäderlätta stenar. Du håller kvar. Stirrar ut i förgrunden. Funderar på vad som kommer här näst. Jag saknar lukten av billigt kaffe och en sol som väcker mina ögon. Hur långt bort måste du gå för att tro att jag är borta? som känslan av torra kvistar, sticker ut som kalla hårda revben ur mitt bröst. Under snön växer våra känslor fram, kanske där kan jag höra dig. Kanske då förstår du att det är mig du ska bry dig om. Som gula fält jag önskar fanns i Januaris gråa stad, i en dröm någon annan stans. Har jag varit där förut. Jag vill sluta gnugga smuts i dina sår, jag vill ódla jordgubbar i dina begär. Hur många gånger som förut, ska vi vandra en tom saga ut. Som förtvivlade svalor som inte hittar hem. Som tomma ödehus jag inte hittar ur. Det kommer en piskande, isande vind jag inte orkar stå emot.

Dagarna kommer dagarna går, Jag vill tyna bort nu, känner mig som en fjäril instängd i en glasburk, fast mindre fin, mer som en spyfluga. Känner mig instängd, i mig själv. Får inte nån luft. Kan inte röra mig. Du finns där alltid alltid. Jag fokuserar enbart på dig och åter dig, hur mycket jag än slutar tänka på dig, slutar jag ändå aldrig att tänka på dig. Du hoppar fram ur mörka vrår, du springer alltid ifatt, flåsar mig i örat. Du tar inte hänsyn till om jag försöker, försöker bli av med dig. Jag börjar inse att det inte går, har slutat springa vidare, slutat försöka avbryta dig, slutat försöka bli av med dig på alla sätt. Kom ta min hand nu istället för att skrika mig rakt i ansiktet. Sluta försöka fånga in mig, du lyckas alltid ändå och det vet jag. Därför ger jag mig. Du kan ta mig nu, jag är din. ska sluta sparka emot, sluta vända dig ryggen och sluta sluta sluta... mitt hjärta kan inte samarbeta med din själ. Men jag ska prata allvar med det och be det ge med sig. För det är inte lönt mer, vill inget mer. Du vet bäst, du vinner. Du har rätt, fast mitt hjärta säger att du har så fel. Har ingen kraft. Orkar inte höra på era fighter, era bråk, om mig mer. Jag låter min vilja glida ur mina händer. Låter den falla handlöst ner i dina, kalla, smutsiga och beniga. Släpp inte taget om mig då. Om jag väljer dig. Du som är du, du som är jag, du som är vi och jag och en och samma. Jag låter dig ta hand om mig nu, låter dig ta över. Du vet vad du ska göra, men jag tycker inte om det, jag litar på dig nu. För vad ska man göra. Orkar inte mer.