När
jag snart är där, stannar du till precis brevid mig. Jag väljer
att hålla din hand. Som en bädd av fjäderlätta stenar. Du håller
kvar. Stirrar ut i förgrunden. Funderar på vad som kommer här
näst. Jag saknar lukten av billigt kaffe och en sol som väcker mina
ögon. Hur långt bort måste du gå för att tro att jag är borta?
som känslan av torra kvistar, sticker ut som kalla hårda revben ur
mitt bröst. Under snön växer våra känslor fram, kanske där kan
jag höra dig. Kanske då förstår du att det är mig du ska bry dig
om. Som gula fält jag önskar fanns i Januaris gråa stad, i en dröm
någon annan stans. Har jag varit där förut. Jag vill sluta gnugga
smuts i dina sår, jag vill ódla jordgubbar i dina begär. Hur många
gånger som förut, ska vi vandra en tom saga ut. Som förtvivlade
svalor som inte hittar hem. Som tomma ödehus jag inte hittar ur. Det
kommer en piskande, isande vind jag inte orkar stå emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar