Fjärde Januari Tvåtusenfemton

Ibland blir man så frustrerad över att ordets förmåga inte alltid räcker till. När man försöker innerligt förklara vad som finns där ständigt intui. Livet kan vara enastående vackert, livet kan vara förargligt, livet kan vara ofullständigt, livet är allt vi inte vet, livet är en slags metafor. Livet är komplicerat. Livet är att inte veta. Livet är en salig blandning, av gott av ont. Ibland slås allting upp rakt i ansiktet igen. Samtidigt som jag känner för att bara springa, känner jag även för att lägga mig ner, sluta ögonen och låta bli. Förblir ogjort. För evigt samma kamp. Förkortade i små meningar. Med lite tur och kunskap kan alltihop övergå till en visslande sång. Om du har mig över tusen ängar med mina många rinnande bäckar små, kommer jag gilla över dem och blåsa liv i vartenda krossad dröm av våra, som misstänksamt ligger och gror under täcket av snö. Strukturera upp varje enskild kontur. Slå hål på myter och rädda de som räddad kan. Ta i hand de som en gång gått förlorade. Följ med de som livrädda för allting är, lär dom något om hur vackert allting under ytan tillslut blir. Utan musik kan ingenting fortsätta leva. Skrik, spring genom skogen utan skor, leta efter de små rum som gömts längst in i skogens dunkla mitt. Rum som förut fanns inuti mig. Som lik har jag grävt ner de någonstans här. Begravt, för alltid. Du har kastat bort nycklen till mitt hjärta, dumpade den någonstans mellan allt och ingenting. Håna mig inte där jag nu sitter och huttrar, undrar om isen bär. Som en isbjörn känner jag hur kylan ändå inte kan tränga sig på. Har avvisande hud, är transparent liksom speglar utan glas. Krossas av en annan som kunde varit jag. Men det är inte jag längre, tror hon gått vidare. Vidgat sina vyer och henne grävde vi ner tillsammans med de påhittade liken. Saknar hur vinden ven i mitt hår när jag simmade över ån, hur havets liv pratade mitt språk. Vi viskade saker som aldrig skulle sägas högt. Som ingen nånsin kunde föra till ytan. Jag svamlar men det gör mig lite mer hel ikväll. Befinner mig på en plats utan själar. De försvann på vägen in. Jag kan nästan höra era tankar genom denna stilla tystnad. Vi har blivit resistenta mot ert skitsnack. Vi har gått ihop till ett, för vi ska kämpa emot våra hjärnors sköra spöken. Slå dem hårt nånstans och slänga dem i diket på väg ut. Ut härifrån, det är det enda vi i slutet vill. Komma ut på andra sidan med bättre svar och ett krossat inre spöke.