31/12

Visa dem aldrig de där tårarna. Lägg dig aldrig ner. Spela med i detta spel, ställ dig inte upp och käfta emot även om hela din kropp inget annat gör än att visa det. Tydligheten i ditt språk visar mer än i mitt. Tio i nio, du klarar det nu, bara ett fåtal sekunder kvar nu. Tystnad, sorgen. Bristen på syre börjar märkas kraftigt. Kvävd, känslan av att inte få luft. Faktumet som står på tå. Det enda jag är säker på nu är att det är långt kvar. Är trött på att räkna golvets tak och takets golv. Alla rosa himlar finns här inte längre, alla himlens stjärnor har slutat glimra mer. Vart har kärleken tagit vägen, denna eviga väntan. Fortsätter falla, hittas av någon. Nångång finns där någon. Kommer aldrig sluta placera dig i mina drömmars fack. För där kommer du alltid att höra hemma. Inte i hennes, inte i någon annans. Här hos mig, fast kärleken inom mig har tagit slut, slut på det jag vill ge till dig. Men jag måste få mig själv att förstå, inse att du måste få gå fri ny. Vi är inte längre där vi var förut. Måste lämna dig bakom mig nu, för annars med tiden kommer jag gå under. Ord som fortsätter att ständigt eka, ord, ensam. Föralltid finns vi inte mer.